Ett skolbibliotek att längta till

Ingeborg Eidsvåg Fredwall
I tider då fejk news och trollfabriker skapar och förstärker politiska budskap med låg sanningshalt, är det särskilt viktigt att […]

I tider då fejk news och trollfabriker skapar och förstärker politiska budskap med låg sanningshalt, är det särskilt viktigt att ha välfungerande skolbibliotek med aktiva skolbibliotekarier. Tidigare generationer har kämpat för demokratiska rättigheter som idag tas för givna, men med ett bristande källkritiskt förhållningssätt är risken stor att makten hamnar hos enväldiga ledare som begränsar oliktänkande. Hur snabbt ett sådant skeende kan gå och vilka katastrofala konskevenser det kan få har historien tydligt visat.

Skolbiblioteket kan tyckas vara en mycket liten pusselbit i en ung människas liv, men de elever som har ett välfungerande skolbibliotek beskriver ofta skolbiblioteket som en arena för reflekterande, kunskap, läsglädje, kreativitet och om att växa som människa. Jag hade en chef som visade stort förtroende för mig och gav mig stor frihet att göra skolbiblioteket inte bara till en pedagogisk utan också en kreativ arena där elever kunde mötas, skapa och tillsammans upptäcka nya världar.

I samarbete med lärare skapade och drev jag projekt med fokus på läsande, skrivande och källkritiskt tänkande. Syftet var att få igång elevernas kreativitet och att få dem att börja reflektera kring fakta, åsikter och halvsanningar. Vilka diskussioner det blev som startades! Det var en sann fröjd att vara skolbibliotekarie. Eleverna började ifrågasätta politisk valpropaganda, reklambudskap och medias nyhetsrapportering. De allra bästa lektionerna var de där eleverna tänkte ett steg till och ställde frågor som jag i stunden inte kunde besvara. Elevernas källkritiska vetgirighet växte och min kompetens som skolbibliotekarie utmanades ständigt, vilket var en fantastisk känsla. Lärarens och mitt arbete handlade i grunden om att stärka elevernas demokratiska färdigheter. Det hade inte varit möjligt om inte vi som lärare och skolbibliotekarie hade börjat samarbeta. Att vi utifrån våra respektive kompetenser agerade prestigelöst och med elevernas lärande i fokus var avgörande för att vi lyckades.

Allra viktigast var dock att jag som skolbibliotekarie vågade ta plats, både i klassrummet och i lärarnas arbetslag. Jag vågade utmana den traditionella bilden av vad ett skolbibliotek är och vad en skolbibliotekarie ska göra. En del lärare blev provocerade och var tydligt avvaktande till samarbete, medan andra försiktigt välkomnade mina projekt och mina arbetsmetoder i sitt pedagogiska uppdrag. Att de hade gjort rätt val såg de när eleverna själva förbluffades över att de utvecklades till såväl läsare som textproducenter – samt att elevernas reflekterande förmåga ofta översteg den hos många politiskt förtroendevalda. För mig som skolbibliotekarie var varje sådant ögonblick en seger i en värld där min närvaro i klassrummet var långt ifrån självklar utan ibland till och med motarbetades. Det var inte ovanligt i början att lärare ”glömde bort” att tala om var deras arbetslagsmöten hölls eller undvek att besvara mina mejlförfrågningar om att få komma och prata om möjliga samarbeten. En gång var det en grupp lärare som, när de inte fått gehör för sin frustration över att jag ville delta i den pedagogiska planeringen, gick till rektor för att hen skulle tala om för mig att min plats var i skolbiblioteket. Rektor, som (på min begäran) gett mig pedagogiskt mandat, informerade lärargruppen om att mitt arbete var en del av skolbibliotekets pedagogiska plan och att det arbetet var sanktionerat av skolledningen. Självklart fortsatte missnöjet att pyra på sina håll eftersom mitt agerande utmanade lärarnas traditionella revir, men allt fler lärare såg den pedagogiska vinsten i att samarbeta med skolbibliotekarien. Eleverna fick ta del av fler perspektiv och erfarenheter än lärarens egna. I de klasser där läraren inte samarbetade med mig hade eleverna märkt att andra klasser fick göra spännande saker som de inte fick göra. De började därför fråga sina lärare varför de inte samarbetade med skolbibliotekarien, vilket i sin tur resulterade i att läraren frågade sina lärarkollegor om samarbetet med skolbibliotekarien. Det som från början upplevdes som ytterst provocerande hade blivit något som kanske skulle kunna provas och bli en del av det pedagogiska arbetssättet.

När jag arbetade i klassrummet såg jag att eleverna hade en enorm kreativ förmåga. En kreativ förmåga som många gånger sprängde läroplanens tids-och innehållsmässiga ramar, eleverna fick helt enkelt inte komma till sin rätt. Det här gnagde i mig eftersom jag behövde hålla mig till läroplanen för att kunna bedriva projekt i klassrummet. Men efter en tids funderande insåg jag att jag ju kunde göra skolbiblioteket till en arena för kreativt skapande och tänkande. Så jag skapade Kreativ torsdag, där jag varje torsdag erbjöd aktiviteter i skolbiblioteket med fokus på kreativitet. Ibland handlade det om språk och fantasi, ibland om matematik och praktiskt skapande. Ibland genomförde jag allt på egen hand, ibland i samarbete med externa aktörer som övertalats att generöst bjuda på sin tid och dela med sig av sitt kunnande. Skolbiblioteket hade generellt sett ett stort antal besökare varje dag, men när det var Kreativ torsdag fördubblades antalet besökare. Elever som älskade böcker kom ännu oftare och elever som inte såg sig som läsare besökte skolbiblioteket eftersom det var ”där det hände”. Oväntade samtal och möten uppstod och elever upptäckte att skolbiblioteket hade betydligt mer att erbjuda dem än vad de trodde. Mig kände de ju oftast sedan vårt samarbete i klassrummet och steget till att fortsätta en spännande diskussion var inte så stort.

När jag valde att avsluta min tjänst på skolan lämnade jag över ett skolbibliotek där skolbibliotekarien medverkade i många lärares pedagogiska planering och där eleverna gavs utrymme till kreativt skapande. Ett skolbibliotek man kunde längta till. Nu var det upp till någon annan att driva skolbibliotekets verksamhet och säkerställa att det även fortsättningsvis spelade en viktig roll i elevernas lärandeprocesser. Hur svårt det än kändes, så krävde min drivkraft och kreativa förmåga nya och svårare utmaningar. Så jag valde att istället påbörja en tjänst där jag fick uppdraget att i samarbete med förvaltningsledning och rektorer skapa strukturer för skolbibliotek i en kommun. Men det, mina vänner, är en helt annan historia.

Sofia Malmberg er utdannet bibliotekar og bor utenfor Stockholm i Sverige. Hun arbeider som koordinator for skolebibliotekene i kommunen Järfälla, men har i mange år arbeidet som skolebibliotekar.  Hun har utgitt en rekke bøker om skolebibliotek som pedagogisk investering. Den siste boka hennes heter Struktur – men hur? Hun er også samfunnsdebattant og foredragsholder.